I fredags dog han. Av prostatacancer. Jävla cancer. Det gick så himla fort. Vi visste alla att han var sjuk, men jag tror inte att någon insåg att han skulle lämna världen. Jag minns förra året när han var så himla pigg, glad och härlig. Våran Bobby. Vi fick beskedet lagom till skolstarten i höstas om jag inte minns helt fel, men vi trodde nog aldrig att han skulle dö. Man såg klart och tydligt på honom att han inte mådde bra, men ändå kämpade han sig till skolan i rullstol. Han älskade att undervisa, han älskade oss elever. Och vi älskade nog honom också. Men det är sånt man inser försent. Det är ju alltid så, man inser inte vad man har förrän man förlorat det. Jag ska verkligen försöka uppskatta och ta vara på tiden man har, för helt plötsligt kan faktiskt tiden ta slut, för vem som helst. Glöm inte dina nära och kära.